Idag hade vi en bra träff alla 65+ och jag (lisa) och Ulf. Vi ville bjuda in till ett samtal kring förändringar och generationer i församlingen. 

Både för att lyssna in men också för att dela vår längtan. Det framkom goda synpunkter och det fanns mycket att enas kring. Det är så oerhört fantastiskt att få tillhöra en gemenskap där alla åldrar är representerade. Och det är så oerhört angeläget att vi möts. 

Jag delade en text som jag och några vänner skrev för några år sedan. Den publicerades sedan i Dagen och har blivit föremål för många samtal.  Elisabet som var stor del i skrivandet finns ju också med i församlingen, fint! Här kommer den; 

I kökssoffan vill vi dela vardag, bön och tvivel

Vi är några stycken här, några som kommit förbi tonårens alla revolter och nu försöker börja leva som någotsånär vuxna. 
Vi har ännu inte övergivit våra ideal, ännu inte slutat tro att Gud kan förändra världen. 
Vår kärlek till Kristus är röd och varm och ibland stormig som en orolig vind.

En del av oss är inte med längre. Det ligger ett slagfält med fallna soldater mellan oss och barndomens lägergårdar. Men vi – vi finns här nu, utelämnade till en stor värld.

Det här är ett brev till er, till er som levt längre än oss. Det här är ett brev till er, till er som varit där vi är. Som naivt men innerligt trott att allt är möjligt. Kanske har livet slagit hårt mot er. Kanske medförde det mer bekymmer, större förluster, fler obesvarade böner än ni trodde att ett liv med Gud kunde göra. Kanske är ni trötta. Vet ni vad? Vi behöver er! 

Vi behöver er så innerligt mycket!Det här är ingen anklagelse. Hur skulle vi kunna anklaga er? Vi har sett er djupa omsorg. 
Vi har sett alla gånger ni skjutsat oss. 
Vi har sett alla böner ni bett. 
Vi har sett er rädsla över den syndakatalog ni själva fått utstå. 
Vi har sett hur ont det gjort att ge oss den frihet ni sätter så högt. 
Vi ser er kärlek, och vi är tacksamma.
Men en sak saknar vi. En sak kan våra högskolepoäng, frikyrkokonserter, scoutknopskunskap inte hjälpa oss med. 

En sak ber vi er om.Vi längtar från våra hjärtans innersta efter att få sitta i era kökssoffor. 
Vi längtar att få sitta där med er. 
Och vet ni? Det är inte trevligt samkväm vi är ute efter (även om vi gärna skrattar med er). 
Och vet ni? Det är inte er ruccolasallad, kokosmjölk eller färskpressade olivolja vi är ute efter (även om vi gärna njuter den). 
Och vet ni? Det är inte era ungdomens hjältedåd i Guds kraft vi är ute efter (även om vi gärna lyssnar, gläds åt dem och lär).
Vi längtar efter att få sitta i era kökssoffor. 
Vi längtar efter att få dela er vardag, få dela er bön och er kamp. Få dela era tvivel. Vi längtar efter att få höra om era liv. Era vinster, era smärtor. Vi längtar efter att få se vart Gud fört er. Vem han är för er nu. Vi längtar efter att få lära oss vanor som håller. Vi längtar efter att se hur ni fortfarande älskar efter 25 års äktenskap. Vi längtar efter att höra om hur kärleken till Kristus har fördjupats.
Men vet ni vad? Vi längtar lika mycket efter att få lära oss av vanor som inte burit, om äktenskap som inte orkat med, om Guds frånvaro i mörkret. Orkar ni bjuda in oss?Får också vi använda era nykaklade badrum, trots smutsiga fötter? Får vi låta er golvvärme värma dem? Orkar ni dela era liv med oss? Det kan bli obekvämt. ”Vad har vi att prata om?”Längtar inte också ni efter att slå sönder åldersfixerade lådbilar? 

I Guds Rike är vi bröder och systrar. I Guds Rike, och för Guds Rike – behöver vi varandra.
Ni fäder och mödrar – mitt i er synd och er otillräcklighet: Res er upp! Ni fäder och mödrar – mitt i er vardag och era omständigheter: Res er upp!Ni fäder och mödrar – mitt i er styrka och djupa tro: Res er upp!Låt oss tillsammans nöta på era kökssoffor.

Elisabet Lennartsson(numera Svahn), Lisa Fredlund, Matilda Andin

Publiceringsdatum: 2006-06-13Avdelning: Opinion, DebattKälla: