en glimt från söndagens predikan

När du tror på Gud .. men undrar om han älskar dej.

Människan är så komplext skapad. Ibland vet man inte vilken del av än själv som är i uppror och inte. Det kan vara otroligt osammanhängande.

Vi är själen, kroppen, ande – man skulle även kunna göra indelningen Huvudet, hjärtat och handligen/våra beteenden. Och det är dessa som inte alltid hänger ihop.

..Och som Ulf pratade om förra söndagen. Så är vi även köttet.

Två saker måste vi slå fast när vi talar om kärlek.  Ett - Vi är alla enormt präglade av de bilder och de upplevelser vi har av mänskliga relationer och kärlek. Och det finns mycket där som är gott, och som i sin tur speglar Guds kärlek. Men det finns också saker som inte är likt det sätt på vilket Gud älskar oss.

Det andra är att Gud inte är som vi, Han älskar på ett annat sätt än människan är förmögen till eller ska man kanske säga ett djupare sätt. Gud ändras inte. Och hans kärlek påverkas inte av hur vi relaterar till honom . Han kommer alltid vara den samme.  I 1Joh 4:8 så står det att Gud är kärlek.

Det är hans namn. Essensen av den han är. Och det kommer aldrig att ändras. Och det kan vi inte påverka.

Härom kvällen råkade jag och en vän hamna mitt i en dokumentär om Pol Pots tid i Kambodja. Jag vet inte om det var någon av er som såg den. Vi kastades rakt in i människans mest fruktansvärda sida. Flera gånger var vi tvungna att säga högt. Är det sant att detta verkligen kan ha hänt. Dokumentären inriktade sej kring en speciell person i PolPots armé/regering. Nämligen en man kallad Duch, han var var en av ledarna för Röda Khmererna i Kambodja under åren19751979. Han är mest känd för att ha varit föreståndare för säkerhetsfängelset S-21 Toul Sleng.

Flera gånger under dokumentären omnämns han som att ha varit den absolut grymmaste mannen under Pol Pots styre. Pga att han helt verkade sakna empati var han ansvarig för tortyren, bland annat av de som misstänktes för att ha gått bakom ryggen på det egna partiet. I hans fängelse utsattes människor för tortyr och svält. Den totala summan av antalet döda under Pol pots styre räknas till ca 1.5miljoner människor.

Och varför berättar jag nu det här?

Dokumentären skildras utifrån rättegången (2008) mot Duch. Man får möta de olika vittnena, de hörs och de är fruktansvärt. Dokumentären blandas med bilder och jag sitter stundom med ena handen framför ögonen, och stundom kan jag inte göra annat än pusta. Det är fruktansvärt. Hur kan en enda man göra sej skyldig till mer än 15.000 personers död.

människan är kapabel till det mest grymma och till enormt mycket kärlek

När det återstår en kvartav den en och en halv timme långa dokumentären sker följande; Det berättas om hur Duch som levt på flykt tillsammans med sin familj i nästan femton år, en dag träffar en evangelisk präst. Till honom säger han ” jag har syndat och jag har syndat mycket, mina bröder och systrar kan nog inte förlåta mej.” Utan att egentligen veta vem Duch var svarar prästen, ” var inte rädd min vän, vi har alla syndat”

Prästen Christopher Lapel blir också den som döper Duch. Och det är nu hans vittnesbörd som hörs i rättegången.

Han berättar; ”Jag minns tydligt den dagen efter att han (Duch) blivit döpt. Han såg han helt annorlunda ut. Han var snyggt klädd, han flyttade från den bakersta raden till att sitta längst fram fråga frågor om Jesus, Gud, synd etc.

Prästen fortsätter.. När jag mötte Duch i Juni 2008 sa jag att ” jag att jag älskar honom och jag förlät honom för allt han hade gjort mot mina föräldrar, mina syskon och mina  nära vänner vid s-21. Jag talar för egen räkning för mej själv som en kristen som en troende på Jesus Kristus. Vid det ögonblicket kände jag frid, jag kände glädje och det var ett helande som skedde vid den stunden och jag läkte inombords när jag sa att jag älskade honom och förlät honom”

På slutet av dokumentären visar man en kort filmsnutt, ” jag vill sprida evangeliet till alla, jag vill ha en kyrka här. Jag har bestämt mej, Jag har vigt mitt liv till Gud.” Vittnar Duch.

26/7 2010 – faller domen mot Duch

Han säger uttryckligen att han inte förnekar brotten vid s-21 och döms sedan till 19års fängelse för att ha vållat minst 12 273 döden. Samt ett enormt lidande för flera tusen anhöriga.

Och kvar sitter jag i TV soffan och funderar på hur jag skall få ihop det här, min känsla har i en timma och en kvart varit – hur kan någon göra sådana saker. Och här nu i den sista kvarten av dokumentären inser jag att han mannen som gjort sej skyldig till allt detta är en broder i Herren. Och de blir brutalt tydligt för mej att Gud har en större kärlek till människan än vad jag någonsin kommer att förstå på den här sidan evigheten.De anhöriga rasar över den milda domen, ”han är en skam för mänskligheten” osv.

Nåden är ogreppbar och synd ojämförbart. Människan är kapabel till de värsta handlingar likväl till enorm kärlek. I romarbrevet 5:7-8 läser vi;

Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

  • Vi känner ingen som han(Gud)

När vi kommer till kärleken blir det tydligt att vi inte känner någon som är som Han. Några av oss kanske har vuxit upp med att höra ”att Gud älskar dej”, hit och ”Gud älskar dej dit”. Och kanske är det så att de flesta av oss skulle kunna skriva under på att Gud faktiskt kan älska människor eller att han till och med gör det. Det är bara att det är svårare att förstå att han älskar just mej. Och det är verkligen inte samma sak att erfara något i huvudet och att ta emot en sanning i hjärtat.

Och jag tror inte det finns någon som inte har upplevt, “vem är jag – varför skulle Gud se till mej, jag som är så usel och har så många fel?”

För att bli av med den tanken måste vi se utanför oss själva. Guds kärlek till människan är inte beroende av yttre faktorer…

Predikan finns att lyssna på från imorgon och hela dokumentären finns här. Tillgänglig till 6mars

Och missa inte torsdag 18.30 när Cornelia hjälper oss att fördjupa oss i ämnet. I kyrkan vi startar med fika. 

Välkomna!

Fotsteg i sanden

FOTSTEG I SANDEN

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. I skyn fick han se glimtar och scener ur sitt liv. För varje scen, noterade han att det var två par fotsteg i sanden; ett par tillhörde mannen och det andra Gud.

När den sista scenen ur hans liv visats för honomFotsteg tittade han tillbaka på fotsetegen i sanden. Han såg då att många gånger fanns bara ett par fotsteg. Han noterade också att det var under hans jobbiga och ledsna tider i livet.

Detta bekymrade honom och han frågade Gud om det. “Gud, du har sagt att när jag beslutade att följa dej, skulle du gå med mej hela vägen. Men jag har sett att då jag har haft jobbiga tider i livet, finns där bara ett par fotsteg. Varför lämnade du mej när jag som bäst behövde dej?”

Gud svarade; “Mitt dyrbara, älskade barn, Jag har lovat att alltid vara med dej. Under de tider av lidande, då du bara ser ett par fotsteg, det är då jag bär dej.”

 

Att leva som man lär, eller att tro som man lever.

Ibland finner jag mej själv fundera över vem jag tror att Gud är egentligen.

Ibland är det någon teoretisk tanke som får mej att fundera på det. Men oftast är det något handlande i mitt liv som får mej att fundera på vem jag egentligen tror att jag har att göra med.

Allt som oftast finner jag att jag förminskar Gud, som att jag inte tror honom om mer än vad som syns i mitt liv.
Jag tror som jag lever.

Sedan början av 1900-talet har västvärlden genomgått en enorm förändring moderniteten har gjort något med människans identitet.  Vi har genomlevt en period av materialiskt välstånd, enorm fokusering på tekniska lösningar, sociala konstruktioner och vår yttre kropps skönhet är upphöjd till det högsta. Vi har gått från att vara en kollektiv kultur till att bli något av en individualistisk kultur. Roland Spjuth skriver;

Allt eftersom vetenskapen och det tekniska förnuftet lagt beslag på och förklarat allt materiellt och socialt, har trons utrymme reducerats till ett inre rum.[1]

Det betyder ungefär, eftersom att vetenskapen och populärvetenskapen livscoacher osv, samt den materiella standard vi byggt in oss i fått oss att tro att där finns svar på allt  - om inte annat bortförklaringar till de vi inte förstår.

Så handlar tron inte längre om det yttre livet – hur vi lever och handlar. Utan tron har reducerats till ett inre rum och individens egna subjektiva erfarenheter. Och är inte längre något som påverkar vår vardag och vårt sociala liv.

Samtiden påverkar även den troende människan. Och jag tror det är fler än jag som ibland kan slås av; men jag tror ju att Guds kärlek gäller mej! Eller men jag tror ju att min tro har att göra med mina pengar… osv..jag tror ju i huvudet att..Varför lever jag då inte så att det märks?!

Ibland brukar jag leka med tanken; Om man tittar på mitt liv och på en annan 27årings liv fast som inte säger sej leva med Jesus, vad ser man då för skillnader? Finns det några?

ÅÅ men det blir ju obekvämt tänker någon nu. Ja och det är just därför jag gör så. Sätter mej själv under luppen och kollar. Om inte annat så blir nåden verklig för mej.

Jag är stort tacksam att Gud alltid kommer att vara större än både mitt liv och mina bekännelser. Men jag längtar också efter att mitt liv ännu mera ska få vara präglat i varje handling och val av Guds Ande.

 NU på söndag startar vi en predikoserie över just detta. “Kristna Ateister- vi som tror på Gud men lever som han inte finns..”

Det kommer att följas av tillhörande “bibelstudier” på torsdagkvällar 18.30 i kyrkan.

Var med!

 


[1] Ur; Detta är min Kropp – En teologiskt protest mot frälsningens förlorade kroppslighet. (ur antologin på spaning efter framtidens kyrka. 1998)

Nej! med glimten i ögat

Jag har precis firat 30 år som mamma. Det är stort!
Ja okey då, jag har varit på äldsta dotterns 30-årsfest
och det var dottern som firade, inte jag men trevligt var det!

Att få tillbringa 5 timmar på tåg tillsammans med barnbarnet
för att komma till och från festen gjorde inte saken sämre.
Jag är fascinerad över hur länge man kan leka samma lek
sittande i mormors knä i en tågstol med ett litet bord framför sig.
Jag gillar 2-åringens ordförråd också.
Ständigt nya ord erövras sakta men säkert.
Ordet “nej” är nog ändå det mest frekventa.
Men då handlar det inte om ett tjurigt, argt och envist “nej”
utan mer om ett “nej” med glimten i ögat för att testa lite
vad nej egentligen kan betyda och vilken reaktion man får
tillbaks av mormor.
Det är ett “nej” som oftast betyder
“ja, jättegärna mormor, jag gillar dig.”
Det är så klart mormors egen tolkning men det må så vara.

Det är bra att kunna säga nej.
Det är bra att kunna säga ja också.
I mitt jobb som familjepastor i Östermalmskyrkan går mycket
av tiden så här i början av terminen åt till att fråga föräldrar och
andra unga och äldre om de vill hjälpa till som ledare i någon av
kyrkans grupper eller på läger.
För den som får frågan så gäller det att svara ja eller nej.
Det kan vara riktigt svårt att få fram något av de där två
orden ibland.
Ofta blir det en lång utläggning om det ena och andra som
kräver många följdfrågor för att tolkas rätt.
Och jag som frågar kan ibland känna mig lite tråkig och tjatig
som inte låter folk va i fred. Men det går snabbt över!

Det är ju så härligt att få jobba med barn och familjer!
Det är glädje!
Så många små ögonblick av lycka som återkommer hela tiden
så jag bara älskar det här jobbet.

Ta t ex familjedagen som vi hade i mitten av januari för familjer
med barn i åldern 6-12 år. Vi samtalade om ämnet
”Att våga visa vägen till en tro som bär” utifrån boken som
Alf B Svensson och Cilla Stjernberg skrivit.
Härligt att se föräldrarna i samtal med varandra om vad man gör när
barnen inte vill följa med till kyrkan och andra frågeställningar
som kom upp. Barnen hade julgransplundring och lek tillsammans
med duktiga ledare.
Vi vill ju att barnen ska komma till  kyrkan och trivas där
och då behövs det många frivilliga med som ledare för att
det ska fungera.
Har du som läser detta några tips på personer som du tror vill
vara ledare och som jag kan fråga så får du gärna höra av dig.
Det gäller söndagsskolan på söndagar och Bricks 10-13 år och
Crazy Kids 6-9 år på fredagar.
Eller kanske är det du själv som vill vara ledare?
Du får gärna säga nej, jag respekterar det,
men har du glimten i ögat så kanske du menar ”ja”.

Lena

Döden kommer och tar mått?

Livet blir inte alltid som vi tänkt oss.

Allt faller inte på plats som vi planerat.

Livet avbryts av saker som måste göras, av saker som händer vi inte alls tagit med i beräkningen.

Livet går ibland sin gilla gång.

Alla gånger gillar man inte gången.

Thomas Tranströmer skrev:

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

I helgen blev jag påmind, och många med mig, hur skört livet är.

Hur döden inte bara kommer och tar mått, utan även tar bort, eller hem, någon vi älskar.

När jag sitter och väntar på något så trivialt som att tvätta bilen i en biltvätt, ringer telefonen.

Min kollega Lisa meddelar att något hemskt och ofattbart har hänt.

En av våra vänner gifte sig i trettonhelgen. Lyckan var stor för både henne och alla oss i församlingen. ÄNTLIGEN!

Nu ringer Lisa och säger att hennes man dött i en hjärtinfarkt.

Jag får uppdraget att åka med dödsbud till min vän.

Ibland har livet sin gilla gång. Ibland gillar man inte gången.

Frågorna blir många. Tårarna fyller ögonen. Livet stannar av. Man måste stanna upp och tänka på döden.

Även i de svåraste av stunder finns Gud vid vår sida.

När döden kommer på besök är det så enormt att av nåd äga tron på en Gud som besegrat döden.

Att få vila i att Gud regerar. Gud förstår. Gud är för oss. ALLT nu vilar i min Faders händer!

I Hans händer får vi vila och gråta. Även om kostymer i det fördolda sys, får vi nu gå iklädda Kristus.

Page 4 of 7« First...«23456»...Last »

Kategorier